Hollywoodmalin

Det är ju en filmblogg det här. Det har åtminstone varit det, så jag ska försöka skärpa mig och klämma in lite sånt också. Noterade till exempel att vi har fått en ny svensk filmstjärna. Malin Åkerman var namnet och hon spelar huvudrollen, tillsammans med Ben Stiller, i Farrelly-brödernas nya komedi - The Heartbreak Kid. Svensk premiär den 9 november.

Timbalands taktiska trumsväng

De senaste åren har det dykt upp allt fler danslåtar med många och tokhöga trummor. Som ex-trummis är man ju lite yrkesskadad, men jag gillar verkligen den utvecklingen. Justin Timberlake, Nelly Furtado och Rihanna är bara några av de som har anammat den trenden. Och trendskaparen vi ska hylla för detta är naturligtvis Timbaland. Hatten av för honom. Vilket geni. Tror dock inte att han har något med Lil Mamas Lip Gloss att göra, men det är en låt helt i min smak. Det svänger, det går att dansa till och det är BARA trummor och sång. Briljant. Tack Timbaland.

Familjefrid

Det råder ett idrottsligt lugn över det Skagerlindska hemmet. C är glad för att AIK slog Hammarby med 2-1 (och ja, det är alltid kul när Bajen får stryk). Jag kan glädja mig åt vinst över Helsingborg med 4-1 och en ny Allsvensk förstaplacering för Djurgården Fotboll.

Vilse i pannkakan

Det är inte så mycket film i mitt liv just nu. Tyvärr. Nya uppdragsgivare har istället fört in typhus och mekaniska ställdon i mitt arbetsliv. Det blir lätt så när arvodesnivåerna för nöjesjournalistik inte har höjts sedan 1987. Men jag får ju fortfarande de där inbjudningarna till pressvisningarna, filmdagarna och pressmeddelandena för dvd-releaser. I dag fick jag en inbjudan som jag läste med skräckblandad förtjusning. Folkets Bio (så klart)ska släppa Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan på dvd och pressen välkomnades till en pannkaksträff - inklusive pannkaksätning och ett samtal mellan Staffan Westerberg och Ronny Svensson. Det lät kul, samtidigt som jag innerst inne vet att jag var en av dessa barn som hade svårt att se Storpotätens härjningar i den där geggiga pannkaksstaden när serien visades på bästa barntevetid på 70-talet. Dagens småkids är ju i och för sig hårdtränande efter att ha laddat ner och tittat på Saw, Hostel och The Ring. Men Westerbergs psykterror är svårslagen.

Sting har blivit ödmjuk

Jag har sett Police varje gång de har varit i Sverige och konserten i onsdags var tveklöst den bästa. Har även sett Sting live, men då var det svårt att hålla sig vaken. Torkad målarfärg är roligare. Stickan må skriva hits och sjunga som en gud, men utan Stewart Copeland och Andy Summers är han ingenting i mina öron. Och faktum är att han själv har insett sin begränsning. I Globen var han nämligen uppenbart stolt över sina bandmedlemmar, presenterade dem flera gånger och gav dem stort musikaliskt utrymme. Det gjorde att dagens version av Police blev mycket bättre årgång än den från mitten på 80-talet. Det enda negativa var att några av låtarana framfördes i nya versioner, att många dessutom gick alldeles för sakta och att Copeland och Summers slutat att bakgrundssjunga - trots att båda hade utrustats med mickar.

Police

Tyko Mattsson

The Police

Broder Tuck

Skön helg med usla filmer

Helgen bjöd på flera filmbesvikelser. Hade svårt att hålla mig vaken när jag såg Natt på museum med ungarna i fredags. Värre blev det lite senare, då jag och C skulle titta på Beck 21 - Den japanska shungamålningen. Jisses, vilket skräp. I lördags var det kräftskiva hos storasyster, men jag hann ändå se slutet på alltid lika fantastiska Barry Lyndon. Såg även Gerry någonstans, sent på lördagkvällen. Vilken besvikelse. Gus van Sant måste ha fått ett långt och utdraget hjärnsläpp när han gjorde den. Kan någon förklara varför denna film överhuvudtaget kunnat blivit till? Desto bättre blev det på söndag kväll, då Sopranos drog igång igen med ett riktigt bra avsnitt.
Och så i dag kändes allt så bra tills Kalmar slog Djurgårn med 1-3. Hemma på Stadion. Va fan hände?

Nikki klockan sex

Han är inte bara ett musikaliskt geni. Nikki Sixx är snarare ett geni i största allmänhet. Förutom att han ligger bakom stora delar av Mötley Crüe-konceptet, har han skrivit låtar åt andra band (bland annat Saliva), turnerat och lirat in en utmärkt platta med Brides of Destruction samt skapat en egen klädkollektion (Royal Underground) tillsammans med Kelly Gray. I september kommer hans självbiografiska bok Heroine Diaries och samtidigt släpps ett soundtrack - till boken - med hans nya band Sixx AM. Första singeln - Life is Beautiful - är inte helt oväntat kanon. Bara så ni vet.

Nostalgisk återträff

I torsdags var vännen Jögge på besök. Sidekick från rockklubbstiden samt sångare i Maeday som jag spelade trummor i, för sisådär 100 år sedan. Jögge bor numera i Kalifornien och hade inte besökt sitt gamla hemland på 15 år. Men han var sig lik, ja bortsett från att han hade mer hår då. Vi grillade och drack öl och tittade på en gammal konsertinspelning med Maeday från Cityhallen. På video.

Tillbaka

Jag vet att jag har varit urusel på att skriva, men nu ska det bli skärpning. Jag är tillbaka i god form, efter fyra regniga månader.
Vi värmer upp med en skön julhälsning från David Hasselhof. Vet inte varför, men det känns som en passande bild för att illustrera denna nystart.

Replikfestival

Älskar listor. Och Premiere är ruskigt bra på att lista. I och för sig har ju det mesta redan värderats och graderats, men genomtänkt listporr har ändå alltid högt underhållningsvärde. Kolla till exempel in Premieres 100 bästa filmrepliker till exempel. De första 50 ligger ute nu, resten följer nästa vecka.
Hittade en riktig klassiker på plats 17:
"Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine."

— Rick Blaine (Humphrey Bogart) i Casablanca (1942).

Min favorit? Det är lätt:

"I know what you're thinking...
Did he fire six shots or only five?
But being this is a .44 magnum,
and will blow your head clean
off, you've got to ask yourself a
question: Do I feel lucky?
Well, do ya punk? ..."

— "Dirty" Harry Callahan (Clint Eastwood) i Dirty Harry (1971).

Maffiaboss med flummig bikerbrud

Min kära fru tipsade mig om denna Classic Movie Test. Man ska ska svara på lite frågor och så får du fram ett resultat på vilken film du är. Hon blev Easy Rider, vilket inte stämmer så bra. Jag blev Gudfadern, vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka.

Redan sommartablå?

Tror tevebolagen att svenska folket redan har tagit sommarledigt? Jag fick åtminstone det intrycket då jag kikade i kvällens tablå. Det var bara gamla, redan repriserade filmer, som Hundtricket och Tomorrow never dies. En K-special om Eric Ericson (också i repris) i tvåan, Medicinmannen (för tredje gången va?) i fyran och bara skåpmat så långt ögonen räckte. Ettan kontrade med att samla ihop några avdankade schlagerstjärnor för att tvinga dem att se på de andra ländernas bidrag till Eurovision song contest - i en hel timme.
Jag tackar Gud (och mina uppdragsgivare) för min dvd-spelare och för den hög av filmer jag ännu inte ha hunnit se.
För övrigt vill jag rekommendera Benke Ohlssons lysande På stan-krönika om hur man INTE ska bete sig när man köper nya hemteknikprylar.

För litet land för två filmmagasin

Jag skrev en del grejer för Allt om DVD för några år sedan. En ganska okey tidning, som ägdes av MKF som sedan köpte upp Stardust. Nu har Mediaprovider, som i sin tur verkar äga MKF och därmed Stardust, köpt den enda konkurrenten på filmtidningssidan - Ingmar. Vilket innebär att vi återigen har filmtidningsmonopol i landet. Nu finns det bara Stardust att välja på och personligen har jag inget emot det. Ingmar var en rätt trist tidning. Samtidigt är inte Stardust något vettigt alternativ heller. Varje gång jag har köpt den, så känns allt så inaktuellt. Det mesta har man redan läst på nätet eller i amerikanska filmtidningar. Kanske blir det bättre nu. Men jag har svårt att tro det.

Pingviner, påskägg och poliser

På långfredagen tänkte jag se Pingvinresan med familjens två yngsta. Det gick så där. Trots att vi hade bullat upp med fredagsmys och höga förväntningar, så tröttnade dem redan vi förtexterna. Sjuåringen hade hoppats på en tecknad film och den påsklovslediga elvaåringen ville inte se någon lärande faktafilm, som hon tydligen förknippade starkt med skolundervisningen. Så det blev Så ska det låta istället.
Därefter rullade helgen vidare med påskäggsletning, släktmiddagar och värmande brasa på landet.
Tevehöjdpunkten, hittills, är det sista (?) avsnittet av I mördarens spår. En fantastiskt bra kriminalserie med en briljant Helen Mirren som Jane Tennison. Läs Johan Cronemans kloka och välskrivna tevekrönika om Tennison på dn.se. Och missa inte den sista delen i kväll 22.00.

He'll Kill for You: Tony Soprano in '08!

Till min stora glädje läste jag just att en ny omgång med Sopranos-avsnitt ska börja visas i USA på söndag. Extra kul, eftersom jag hade hört att den senaste omgången som visades i Sverige i höstas var den absolut sista. Har dock ingen aning om när den börjar visas här hemma.
Vi har ju för övrigt fått se och höra det svenska svaret på Tony Soprana - i Ordförande Persson. Taskig jämförelse, men tyvärr skrämmande sant ibland. Hollywood Reporter är inne på lite samma sak. De anser nämligen att Tony skulle bli en förträfflig president. Tja, det kan ju knappast bli sämre än vad det är i alla fall.

Coola cameos

Premiere har listat de 20 coolaste cameo-rollerna genom tiderna. Komplett med exakt tidsangivelse var i filmen du hittar din favoritstjärnas tresekundersmedverkan. Ganska kul läsning faktiskt, även om jag inte håller med dem om allt. En av mina favoriter - Brad Pitt och Matt Damons inhopp som deltagare i ett dejtingprogram i Confessions of A Dangerous Mind från 2002 - hamnar till exempel bara på en femte plats. Den ligger för övrigt 42:37 in i filmen. En förbaskat bra film för övrigt. Måste köpa den.

Kringelstaden strikes back

I brist på Järnkaminer i slutspelet, får man glädja sig åt småbrorsorna i SSK (man e ju ändå född där) som fixade elitseriekontrakt i går. Grattis!

Containerkonstigt

Någonstans mellan ungarnas EyeToy-marathon och sjuårings barnkalas, lyckades jag plöja igenom några dvd-rullar. Filmer som jag inte hann med på bio och som jag, i vissa fall, hade förväntningar på. Borat till exempel. Den hade jag hoppats mycket på, men den visade sig vara en liten besvikelse. På tv lyckas Sacha Baron Cohen få fram något med sin högst speciella intervjuteknik. Då blir det riktigt bra och underhållande, politisk satir av det. Långfilmsversionen blev det mer skruvad buskis av.
Saw 2 var däremot ganska okey. Faktiskt betydligt bättre än ettan, som jag inte alls gillade. Däremot blev jag nästan orolig för Lukas Moodyssons Container. Dels undrar jag hur den killen mår som - efter flera riktigt lyckade filmer - gör sånt här skräp. Och dels blir jag - återigen - fundersam över Filminstitutets finansieringspolitik som jag bekosta denna smörja. För ingen kan övertala mig om att Container är en bra film. Och då har jag ändå pluggat film i tre terminer och sett en hel del konstigheter. För det här är bara meningslöst prettodravel och slöseri med energi, tid och pengar (tack och lov kan den inte ha kostat många tusenlappar). Kom igen. Lukas. Kommersiella framgångar är inte fel. Åtminstone inte så länge man själv kan stå för produkten.

Ge oss mer Giovanni

Såg Perfect Stranger i dag. En ganska okey thriller med Halle Berry och Bruce Willis, men den skådespelare som gjorde störst intryck var dock Giovanni Ribisi. Har sett honom tidigare i bland annat Heaven (där jag tror att han pratade italienska, utan att vara dubbad). Mycket bra insats även där. Inga stora och yviga överspel, utan bara cool och framförallt trovärdig - i en inte helt logisk story. Han kommer att bli något riktigt stort. Kom ihåg var ni läste det först.

In the Ghetto med Espinosa

Daniel Espinosa som 2004 gjorde Babylonsjukan - en av de senaste årens bästa debutfilmer om ni frågar mig - är äntligen på gång med två nya filmer. Dels Ghetto (drama om en judisk man och en pakistansk kvinna) och Nåd (gangsterhistoria inspirerad av Pusher-trilogin). Låter mycket lovande.
Och så grattis till Pia Lundberg som har fått det prestigefyllda uppdraget att vara utlandschef på Filminstitutet. Jag kan tänka mig att det var hennes bakgrund som chefredaktör för Cinema som gjorde det. Det är riktigt tunga grejer att ha i sitt cv.

Låt oss lämna stenåldern

För två veckor sedan, väcktes jag av en nyhet på radion om att de gamla skivbutikerna höll på att dö ut. Det var domedagsstämning och jordens undergång tycktes vara nära för alla som ägde en skivaffär. Själv förstod jag inte problemet. Vinylen är ju faktiskt halvdöd och det funkar ju utmärkt att ladda ner sina låtar, lagligt alltså, i Itunes till exempel. I förra veckan var det dags igen. Då blev det ramaskri när posten ville stänga Svensk kassaservice. Förstod inte det problemet heller. Nu hoppas jag bara på att Eniro ska sluta att dela ut telefonkatologer till varje svenskt hushåll. Analoga kataloger. Det är riktigt mossigt, det.

Språkpolisen Strikes Back

Det var visst den nyligen framlidne Egon Kjerrman som myntade begreppet: "Alla kan sjunga". Och vissa dagar kan jag hålla med honom om det. Däremot kan inte alla skriva. Så är det bara.
De finns, tyvärr rätt många, som TROR att de kan skriva. Men egentligen kan de inte det. Framförallt tycks självinsikten vara extremt dålig på landets marknadsavdelningar för det finns alldeles för många pressmeddelanden, informationstexter, nyhetsbrev och yadyadyada som är proppade av felstavningar, syftningsfel och svengelska konstigheter.
Jag fick ett sådant pressmeddelande i dag. Från EMA Telstar. De ville berätta att Police har bokat in en extrakonsert, vilket i och för sig har starkt nyhetsvärde i mina ögon, men jag blev irriterad redan vid den första meningen. Där stod det: "På grund av den otroliga efterfrågan på biljetter så har The Police beslutat sig för att göra ännu en spelning på Globen". Det borde väl vara "tack vare".
Och det finns fler godbitar: "Efterfrågan på biljetter har varit minst lika stor i England där de nu också släpper upp tre extrakonserter i Twickenham, Birmingham och Manchester." De släpper alltså upp konserter också. Hur gör de? Och varför?

Två frågor...

... har uppstått under kvällen (nja, förmodligen är det fler, men de här kändes mest angelägna).
1. Det har gjorts en remake av Liftaren, med den fantasifulla titeln The Hitcher (svensk premiär i juni). Det får mig att undra om det är jag som börjar att bli gammal eller om det är helt slut på vettiga manus i Hollywood? Det är väl fömodligen en kombination av båda alternativen, men det var ändå en film som jag gick och såg på bio i min glada ungdom. Samtidigt var året 1986, vilket börjar kännas som rätt länge sen trots allt. Kidsen har väl inte sett originalet, skrämmande nog.
2. Varför finns det egentligen broms på spinningcyklar? Är det verkligen möjligt att man kan tokcykla så vansinnigt och okontrollerat fort att den kan behövas?
Jag vill svaren på mitt bord, senast i morgon innan lunch. Tack.

Höjdpunkter

Veckans biopremiär: Lars von Triers nya samt helt dogmafria komedi - Direktören för det hele. Bubblare: Nicolas Cage som serietidningshjälten Ghost Rider.
Veckans dvd-släpp: Borat.
Veckans "vilken-målgrupp?": Filminstitutet inbjuder till HELdag om dokumentärt berättande. Japp, ni läste rätt. Och så här försöker SFI locka oss till Filminstitutet på tisdag mellan klockan 10 och 17: "Heldagen riktar sig till alla som är intresserade av historier om hur det är att vara människa i olika situationer och som funderar kring gestaltning, form och metod".
- Du kommer väl?
- Nä, tyvärr går det inte. Jag har bokat tvättstugan då.
- Va.
- Skojade bara. Men tyvärr råkar det vara just den dagen på året då jag jobbar. Vilken annan dag som helst hade ju funkat. Attans, vilken otur.

Lyckad avrundning av Wallander

Wallander-serien med Krister Henriksson har bjudit på en del hyfsade filmer, men många har varit tunna, och bleka hafsverk. Därför var den avslutande, Hemligheten, en positiv överraskning. Manuset var för en gångs skull genomtänkt och trovärdigt. Ämnet, en pedofilhärva som nystas upp, var omskakande och skådespelarnas prestationer var ovanligt bra (speciellt Anders Ahlbom i en läskig roll). Det var däremot jobbigt att se Johanna Sällström i hennes (antar jag) sista roll. Extra jobbigt var det när hon ensam går in i ett hus och upptäcker att en nära kollega har tagit självmord.

Hot Fuzz inte så het

Såg Hot Fuzz tidigare i veckan och den var ju så där. Helbrittisk actionkomedi av grabbarna bakom Shaun of the dead. Och grabbigt var ordet. För det var mest gubbar och killar och mycket pang-pang och grabbiga skämt. Men det blev aldrig riktigt roligt. Det kändes mest meningslöst. Dagens lästips är Jonas Crambys bloggande om hans förberedelser inför Las Vegas Marathon. Humor. Och bara lite grabbigt.

Lättippad Oscarsgala

Årets Oscarsgala bjöd verkligen inte på några större överraskningar. Och även om jag var besviken på The Departed när jag såg den, så var det ändå hög tid att Scorsese fick ett par statyetter till prisskåpet. Kul också att Alan Arkin, Mirren och Whitaker fick priser.

Bästa film: The Departed
Manlig huvudroll: Forest Whitaker, The last king of Scotland
Kvinnlig huvudroll: Helen Mirren, The Queen
Manlig biroll: Alan Arkin, Little miss sunshine
Kvinnlig biroll: Jennifer Hudson, Dreamgirls
Regi: Martin Scorcese, The departed
Bästa utländska film: The Lives of others, Tyskland
Manus efter förlaga: William Monahan, The departed
Manus original: Michael Arndt, Little miss sunshine
Animerad film: Happy feet
Foto: Pans labyrint
Kostym: Marie Antoinette
Dokumentär: En obekväm sanning
Dokumentär kort: The blood of Yingzhou district
Animerad kortfilm: The danish poet
Specialeffekter: Pirates of the Caribbean: Dead mans chest
Klippning: Thelma Schoonmaker, The departed

Andra bloggar om Oscarsgalan: bloggar.se, bloggosfären, svenska bloggportaler

Tv-kanal med höga ambitioner

Den nya Kanal9 har börjat köra en slinga där de presenterar sitt kommande utbud. Och det är rätt imponerande. Det är Premier League, nya Rome, kvalitetslångfilmer, Allsvenskan och helafadderuttan. Men om jag har förstått saken rätt så ägs de av SBS som ju äger Canal+ och Kanal5, så det snyltas väl hejvilt på dessa kanalers innehåll. Det är ju ambitiöst, men frågan är om utbudet kanske blir lite väl spretigt. Kan de verkligen locka både Tipsextra-grabbarna och de finniga tonåringarna? Ja, vi får väl se. Jag kommer i alla fall att se på deras 11 timmars Oscarsgalemarathon på söndag.

Ny filmkunskap

Pluggade på lite om den nya, brittiska kriminalkomedin Hot Fuzz (som är gjord av skaparna bakom zombiekomedin Shaun of the Dead), och fick lära mig två nya filmbegrepp. Dels gavs Shaun of the Dead den fyndiga etiketten romzomcom och dels droppades ett intressant ord, nämligen popcornlogik. Tydligen en benämning på då dramaturgiska luckor täcks över av biljakter eller andra actioneffekter i sann Jerry Bruckheimer-anda. Eller att man helt enkelt slänger in dylika Hollywood-tricks utan att de har någon koppling till handlingen. Knep som faktiskt har tillämpats även utanför Hollywood, när jag tänker efter.

Veckans höjdpunkter

På fredag går bland annat The Fountain, Notes on a scandal och Apocalypto upp på de svenska biograferna. Den senare är Mel Gibsons nya och jag tycker vi ger fyllegubben en andra chans. Det är ju trots allt Martin Riggs vi snackar om här.
När det gäller dvd-släppen är det bara en som sticker ut i mängden denna vecka. Och det är naturligtvis Beppes godnattsund. Nostalgisk småbarnsunderhållning och Bolibompa i sin yttersta form - och dessutom skapad 1970. Beppe var ett geni, så är det bara.
Och så kan det nog vara värt att vika en timme åt Svt:s nya The Corner. Första delen, av sex, visas nu på fredag.
För övrigt tycker jag att Imdbs nya design är riktigt snygg. Vad tycker ni?

Tragiskt tråkigt...

... att Johanna Sällström är död. Så onödigt och så sorgligt att en duktig skådespelerska, och mamma till en liten dotter, ska gå bort så tidigt.

Fiennes trakasserier

I förmiddags läste jag på Imdb att Ralph Fiennes hade haft sex på en flygplanstoalett med en flygvärdinna. En minst sagt svajigt underbyggd skvallernotis - som sedan Aftonbladet slog upp ganska stort på eftermidagen. Det märkliga är att hela historien - om den nu ens är sann - skulle kunnat ha fått helt andra rubriker om Fiennes inte var den han är. Denne filmstjärna lär nämligen ha trängt sig in i samma toalett som flygvärdinnan och gjort närmanden som hon ska ha avböjt. Och detta kan alltså kosta HENNE jobbet.
Somliga skulle ha sagt "hö-hö-hö", andra snackat om 10000metersklubben, medan jag tycker att det låter som sexuella trakasserier i ett patriarkalt samhälle.
För övrigt kan jag rekommendera Kjell Hägglunds debattinlägg om den katastrofala tv-komedin Hjälp, på Dagens Media. Lysande läsning.

Heja Höök

Efter två avsnitt av Svt:s nya polisdrama Höök måste jag säga att den är en positiv överraskning. Med en bra mix mellan kriminalitet och vardagsproblematik. Att det är en kvinnlig huvudperson samt att den dessutom utspelas i norra Sverige, lyfter serien ytterligare. Man är ju ganska trött på losergubbar med polisleg som hasar fram i Ystad, Göteborg och Stockholm och tycker synd om sig själva. Visas på tisdagar - och dessutom i repris dagen efter i Svt24. Bra idé där.

Hur tänkte han?

Alla dessa spam man får. Det är märkliga grejer, för någon mänsklig varelse måste ju ha klurat ut vad det ska stå i dem. Och det är minst sagt konstiga budskap som förmedlas, åtminstone i de jag får. Syftet med dem är väl i och för sig, i vissa fall, att terrorisera sina medmänniskor. Ungefär som med datavirus. Jo, det har jag förstått. Men vissa tycks leva med förhoppningen att någon idiot kanske ändå vill köpa de där produkterna som det står någonting om i några av mejlen. Jag fick ett i dag, som jag inte omdelbart slängde, för det var så korkat att jag var tvungen att stanna upp och tänka: Hur fan tänkte han här(för jag är ganska övertygad om att 100 procent av dem som skickar spam är av manligt kön). Följande information gick nämligen att läsa i ämnesraden: 'Ello, 'ello, 'ello, what have we got here? Mejlet kom dessutom från Imogen (nej, inte Omogen) och när jag kikade i mejlet ville Imogen kränga Viagra och Cialis (tydligen också något erektionspreparat). Man skulle bara behöva svara på mejlet, så skulle allt bli bra, eller nåt sånt. Imogen, jag säger bara så här: 'Ello, 'ello, 'ello, I don't think so.

Avlastning till Persbrandt sökes

Jag har sagt det förut, men nu måste det sägas igen. Vi måste hitta fler som kan göra Persbrandts jobb. Inte för att jag har något emot att han finns med i varje svensk biofilm, men det måste vara extremt slitsamt för honom - vilket vi ju har sett bevis på. Han sprang ju utarbetad och sönderstressad in i väggen för något år sedan. Det får ju inte hända igen, men lik förbannat dyker han dagligen upp i reklamfilmer för Vasakronan, tv-intervjuer, Beck och nu senast presskonferens om Troells nya långfilm. För vem ringer Troell när han behövde en skådis som skulle spela "periodare och kvinnokarl"? Japp, ni gissade rätt. Så därför tänkte jag utlysa en liten efterlysningstävling. Den heter: Vem kan vikariera för Persbrandt? Och ni bara ger mig förslag på kandidater, så kanske ni kan få ett fint pris. Av någon. Jag har själv några förslag, men jag väntar till ni har öst över alla idéer till mig. Tack.

Lena och Orup

Helkväll på stan i går med C. Först god middag på AnnaKhan och så direkt till premiären på Lena och Orup. Det var helt okey. Lite otajt och dåligt ljud samt ett helt avsnitt - med Karaoke - som borde ha strukits redan på manusstadiet. Men sånt får man väl räkna med första kvällen. Det märkligaste var ändå själva stämningen i lokalen, som smittade av sig även till scenen - eller om det var tvärtom. Varken Lena och Orup eller publiken kunde nämligen förstå hur de skulle bete sig (eftersom detta inte ska vara en krogshow, utan en show. Och vad är egentligen det?) Vissa uppträdde som om de var på rockkonsert och sjöng med och dansade på stolarna, vissa satt ner och ville titta på showen och en del (nej, de flesta för resten) var så redlöst packade att de inte kunde göra någonting. Vilken kategori C och jag tillhörde? Lite av varje skulle jag tro.

Ynklig baggegala

I skrivandets stund har jag i ärlighetens namn inte sett själva Guldbaggegalan (måste skriva klart några grejer, så jag har spelat in den), men jag har sett vinnarlistan och det var inte så roligt. Många av dessa var minst sagt otippade. Samtidigt fanns det ju inte så många filmer värda att nominera. 2006 var verkligen ett tunt svenskt filmår. Men det är näst intill skandal att min favorit - Storm - inte fick en ynka bagge (jo, en såg jag sen. För bästa foto). Och riktigt skrämmande att en remake på pilsnermusikalen Rännstensungar blir galans stora vinnare. Ynkligt, sa Bull.

Fy för försvunnen följdfråga

Svensk film behöver fler bad boys. Tyvärr har det sett lite tunt ut i kulisserna bakom Persbrandt. Ola Rapace är en av de som har nämnts i dessa sammanhang och jag kan i viss mån hålla med. Jag gillar honom, även om det är lite: "Egentligen-borde-jag-få-jobba-på-Dramaten-men-jag-spelar-in-några-filmer-så-länge-varning" på honom.
I lördags var det en rätt okey intervju med honom i Aftonbladet. Ola spädde på sin värsting-image och det var underhållande läsning, tills Ronnie Sandahl gör en journalistmiss som en journalist bara inte får göra. HAN MISSAR EN SJÄLVKLAR FÖLJDFRÅGA. Ola berättar nämligen att Al Pacino är heroinist och Ronnie bryr sig inte om att fråga hur han kan vara så säker på en av världens största filmstjärnor skulle vara sprutnarkoman. Det vill åtminstone jag veta. Oerhört irriterande. Så här ser ordväxlingen ut:

Hur ser du på narkotika?
– Min upplevelse av skådespelare är att folk blir jävligt upprörda om det luktar lite gräs. Rockstjärnor är ofta öppnare med vilka droger de tar. Men gemene man vet liksom inte att Al Pacino skjuter horse.
Vilka droger har du tagit?
– Det känns ointressant att diskutera. Det är minerad mark. Vad man än säger så blir man avfärdad med att man är i förnekelse.

Kom igen, Ronnie. Ge oss en uppföljning.

Den misslyckade polisen från Ystad

Har alltid haft lite svårt för Rolf Lassgård. Och visst, han är en riktigt duktig skådespelare, men varför ska han alltid spela jobbiga losers. Alltid. Hans karaktärer är varje gång runda, stora män som antingen har problem med kvinnor, alkohol, sjukdomar, självförtroendet eller den allmänna hälsan. Eller så är det en kombination av allt detta, vilket det brukar vara då han tar på sig Kurt Wallander-kostymen. Därför blev gårdagens Brandvägg skitjobbig att se, för man blir bara frustrerad över att denna skånske polischef inte kan lyckas med NÅGONTING. Dessutom är det märkligt att INGEN pratar skånska i Ystad. Jag kan förstå om en och annan är inflyttad från Stockholm eller Gävle - men att alla är det är bara...konstigt. Steget efter är den enda Wallander-filmen som Lassgård är bra i. Nej, tacka vet jag Christer Henriksson. Den Wallander-serien är visserligen rätt hafsigt gjord, men Chrippa lyckas åtminstone med det mesta.

När Sean och Emilio dök upp

Hamnade i tv-soffan vid sjutiden. Vilket jag absolut inte hade tid med. Barnen skulle se Vänner och jag hade ingenting emot det. Men det fanns liksom lite annat att göra. I köket bland annat, där den trasiga diskmaskinen står och brummar och väntar på en servicetekniker som behagar komma först om två veckor. Så Vänner-asvnittet kändes helt klart som ett bättre alternativ och snart satt jag och skrattade högst och mest. Och när plötsligt Sean Penn dyker upp som Phoebes tvillingsyrras kille, så var kvällen i stort sett räddad. Han var dessutom utklädd till solsystem (det var Halloween) och det gjorde det hela ännu mer absurd. Och högst otippat. Ungefär som i måndags (tror jag) då den första Mission Impossible visades på tv. Jag har sett den (även om det var ett par år sedan) och slötittade bara, men vaknade till när jag fick syn på Emilio Estevez som kollega till Ethan Hunt. Hur hamnade han där? Han var fanimej inte med förra gången. Har de photoshoppat in honom för att han behöver få fart på karriären igen? Efter lite ögongnuggande gick jag in på Imdb och hittade hans namn näst längst ner i rollistan (uncredited). Mycket märkligt.

Sköna sjuttiotalsnutar

Hajpade tv-serien Life on Mars höll måttet. Söndagens premiäravsnitt var en annorlunda och märklig tillställning, eftersom det - på papperet - inte borde funka med en modern snut som förflyttas tillbaka till sjuttiotalets Manchester. Men det gick alldeles utmärkt och det bådar mycket gott inför fortsättningen.

Bagge-bettning

Jag har visserligen inte sett alla de 43 svenska filmer som hade premiär förra året, men nomineringarna till Guldbaggarna känns som en ganska tunn och trist uppställning. Kan i och för sig inte komma på någon som jag direkt saknade (tycker dock att Storm borde ha fått fler nomineringar), så jag försöker mig på att tippa lite istället. Åtminstone i de kategorier där det känns som jag kan uttala mig:

Bästa film
"Farväl Falkenberg" (vinner säkert...)
"Förortsungar"
"Storm" (... men den här borde vinna, enligt mig)

Bästa regi
Jesper Ganslandt, "Farväl Falkenberg" (debutander brukar inte vinna)
Ylva Gustavsson, Catti Edfeldt, "Förortsungar" (så det blir förmodligen här Guldbaggen hamnar)
Anders Nilsson, "När mörkret faller"

Bästa kvinnliga huvudroll
Haddy Jallow, "Säg att du älskar mig"
Oldoz Javidi, "När mörkret faller"
Amanda Ooms, "Sök" (här kan nog Amanda vinna. För lång och trogen tjänst om inte annat).

Bästa manliga huvudroll
Jonas Karlsson, "Offside" (här tror jag på killen från Södertälje. Han är värd det).
Anastasios Soulis, "Underbara älskade"
Gustaf Skarsgård, "Förortsungar"

Bästa kvinnliga biroll
Lia Boysen, "Sök" (Kanske)
Lena Endre, "Göta Kanal. Kanalkampen 2" (Förmodligen inte)
Lena Nyman, "Att göra en pudel" (Japp, Lena får den).

Bästa manliga biroll
Peter Engman, "När mörkret faller"
David Johnson, "Farväl Falkenberg"
Anders A Rosendahl, "Hemligheten" (en chansning, men vi sätter en slant på Anders)

Bästa manuskript
Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel, "Farväl Falkenberg" (kan nog bli Falkenberg här)
Ylva Gustavsson och Hans Renhäll, "Förortsungar",
Anders Nilsson, "När mörkret faller"

Bästa foto
Crille Forsberg, "Om Gud vill"
Peter Gerdehag, "Hästmannen"
Linus Sandgren, "Storm" (Linus borde får den och Storm borde ha fått fler nomineringar).

Bästa utländska film
"Att återvända"
"Babel" (Heja, Babel)
"De andras liv"

En Norén-noir

The Box åkte på i lördags. Har alltid gillat Theresa Russel och James Russo som spelade huvudrollerna och de skötte sig utmärkt och bidrog till att det hela utvecklades till en riktigt underhållande lågbudgetthriller. Med ovanligt mycket känslor och relationer inbakade mellan likdumpningarna och skottlossningarna. Russel är för övrigt med i flera av mina favoritfilmer. En av dem, Bad Timing från 1980, tycks det bara vara jag som har sett. Är helt omöjlig att köpa eller hyra, men har faktiskt visats på TV3 ett par gånger. En smart berättad, svart kärlekshistoria av Nicholas Roeg (som Theresa Russel för övrigt har varit gift med). Vad hände med honom förresten? Förmodligen knäckt efter skilsmässan.

Gott nytt år

Jag vet. Skandaldåligt med uppdateringar den senaste tiden. Men jag kan bara skylla på julskinkan, tomten och nyårsbubblet. På tal om bubbel, så var det middag hos F på nyårsafton. Ungarna låg kvar och C och jag åkte hem vid tvåtiden. Vi var toktrötta, men av någon anledning ville vi se en film och dricka te (ja, faktiskt). Ett recensionsexemplar av Feed åkte in i spelaren - och det var ju ingen bra idé. Märkligare film får man leta efter. I ärlighetens namn såg vi bara någon minut, för sen skriker C: "Va äckligt. Stäng av. Det här är ingen bra inledning på nya året". Jag kunde bara hålla med. Det blev Walk The Line istället. Ett betydligt bättre val. Fortfarande en grymt bra film, så jag förmodar att den nu ska göra 2007 till ett grymt bra år. Skål på det.