Lena och Orup

Helkväll på stan i går med C. Först god middag på AnnaKhan och så direkt till premiären på Lena och Orup. Det var helt okey. Lite otajt och dåligt ljud samt ett helt avsnitt - med Karaoke - som borde ha strukits redan på manusstadiet. Men sånt får man väl räkna med första kvällen. Det märkligaste var ändå själva stämningen i lokalen, som smittade av sig även till scenen - eller om det var tvärtom. Varken Lena och Orup eller publiken kunde nämligen förstå hur de skulle bete sig (eftersom detta inte ska vara en krogshow, utan en show. Och vad är egentligen det?) Vissa uppträdde som om de var på rockkonsert och sjöng med och dansade på stolarna, vissa satt ner och ville titta på showen och en del (nej, de flesta för resten) var så redlöst packade att de inte kunde göra någonting. Vilken kategori C och jag tillhörde? Lite av varje skulle jag tro.

Ynklig baggegala

I skrivandets stund har jag i ärlighetens namn inte sett själva Guldbaggegalan (måste skriva klart några grejer, så jag har spelat in den), men jag har sett vinnarlistan och det var inte så roligt. Många av dessa var minst sagt otippade. Samtidigt fanns det ju inte så många filmer värda att nominera. 2006 var verkligen ett tunt svenskt filmår. Men det är näst intill skandal att min favorit - Storm - inte fick en ynka bagge (jo, en såg jag sen. För bästa foto). Och riktigt skrämmande att en remake på pilsnermusikalen Rännstensungar blir galans stora vinnare. Ynkligt, sa Bull.

Fy för försvunnen följdfråga

Svensk film behöver fler bad boys. Tyvärr har det sett lite tunt ut i kulisserna bakom Persbrandt. Ola Rapace är en av de som har nämnts i dessa sammanhang och jag kan i viss mån hålla med. Jag gillar honom, även om det är lite: "Egentligen-borde-jag-få-jobba-på-Dramaten-men-jag-spelar-in-några-filmer-så-länge-varning" på honom.
I lördags var det en rätt okey intervju med honom i Aftonbladet. Ola spädde på sin värsting-image och det var underhållande läsning, tills Ronnie Sandahl gör en journalistmiss som en journalist bara inte får göra. HAN MISSAR EN SJÄLVKLAR FÖLJDFRÅGA. Ola berättar nämligen att Al Pacino är heroinist och Ronnie bryr sig inte om att fråga hur han kan vara så säker på en av världens största filmstjärnor skulle vara sprutnarkoman. Det vill åtminstone jag veta. Oerhört irriterande. Så här ser ordväxlingen ut:

Hur ser du på narkotika?
– Min upplevelse av skådespelare är att folk blir jävligt upprörda om det luktar lite gräs. Rockstjärnor är ofta öppnare med vilka droger de tar. Men gemene man vet liksom inte att Al Pacino skjuter horse.
Vilka droger har du tagit?
– Det känns ointressant att diskutera. Det är minerad mark. Vad man än säger så blir man avfärdad med att man är i förnekelse.

Kom igen, Ronnie. Ge oss en uppföljning.

Den misslyckade polisen från Ystad

Har alltid haft lite svårt för Rolf Lassgård. Och visst, han är en riktigt duktig skådespelare, men varför ska han alltid spela jobbiga losers. Alltid. Hans karaktärer är varje gång runda, stora män som antingen har problem med kvinnor, alkohol, sjukdomar, självförtroendet eller den allmänna hälsan. Eller så är det en kombination av allt detta, vilket det brukar vara då han tar på sig Kurt Wallander-kostymen. Därför blev gårdagens Brandvägg skitjobbig att se, för man blir bara frustrerad över att denna skånske polischef inte kan lyckas med NÅGONTING. Dessutom är det märkligt att INGEN pratar skånska i Ystad. Jag kan förstå om en och annan är inflyttad från Stockholm eller Gävle - men att alla är det är bara...konstigt. Steget efter är den enda Wallander-filmen som Lassgård är bra i. Nej, tacka vet jag Christer Henriksson. Den Wallander-serien är visserligen rätt hafsigt gjord, men Chrippa lyckas åtminstone med det mesta.

När Sean och Emilio dök upp

Hamnade i tv-soffan vid sjutiden. Vilket jag absolut inte hade tid med. Barnen skulle se Vänner och jag hade ingenting emot det. Men det fanns liksom lite annat att göra. I köket bland annat, där den trasiga diskmaskinen står och brummar och väntar på en servicetekniker som behagar komma först om två veckor. Så Vänner-asvnittet kändes helt klart som ett bättre alternativ och snart satt jag och skrattade högst och mest. Och när plötsligt Sean Penn dyker upp som Phoebes tvillingsyrras kille, så var kvällen i stort sett räddad. Han var dessutom utklädd till solsystem (det var Halloween) och det gjorde det hela ännu mer absurd. Och högst otippat. Ungefär som i måndags (tror jag) då den första Mission Impossible visades på tv. Jag har sett den (även om det var ett par år sedan) och slötittade bara, men vaknade till när jag fick syn på Emilio Estevez som kollega till Ethan Hunt. Hur hamnade han där? Han var fanimej inte med förra gången. Har de photoshoppat in honom för att han behöver få fart på karriären igen? Efter lite ögongnuggande gick jag in på Imdb och hittade hans namn näst längst ner i rollistan (uncredited). Mycket märkligt.

Sköna sjuttiotalsnutar

Hajpade tv-serien Life on Mars höll måttet. Söndagens premiäravsnitt var en annorlunda och märklig tillställning, eftersom det - på papperet - inte borde funka med en modern snut som förflyttas tillbaka till sjuttiotalets Manchester. Men det gick alldeles utmärkt och det bådar mycket gott inför fortsättningen.

Bagge-bettning

Jag har visserligen inte sett alla de 43 svenska filmer som hade premiär förra året, men nomineringarna till Guldbaggarna känns som en ganska tunn och trist uppställning. Kan i och för sig inte komma på någon som jag direkt saknade (tycker dock att Storm borde ha fått fler nomineringar), så jag försöker mig på att tippa lite istället. Åtminstone i de kategorier där det känns som jag kan uttala mig:

Bästa film
"Farväl Falkenberg" (vinner säkert...)
"Förortsungar"
"Storm" (... men den här borde vinna, enligt mig)

Bästa regi
Jesper Ganslandt, "Farväl Falkenberg" (debutander brukar inte vinna)
Ylva Gustavsson, Catti Edfeldt, "Förortsungar" (så det blir förmodligen här Guldbaggen hamnar)
Anders Nilsson, "När mörkret faller"

Bästa kvinnliga huvudroll
Haddy Jallow, "Säg att du älskar mig"
Oldoz Javidi, "När mörkret faller"
Amanda Ooms, "Sök" (här kan nog Amanda vinna. För lång och trogen tjänst om inte annat).

Bästa manliga huvudroll
Jonas Karlsson, "Offside" (här tror jag på killen från Södertälje. Han är värd det).
Anastasios Soulis, "Underbara älskade"
Gustaf Skarsgård, "Förortsungar"

Bästa kvinnliga biroll
Lia Boysen, "Sök" (Kanske)
Lena Endre, "Göta Kanal. Kanalkampen 2" (Förmodligen inte)
Lena Nyman, "Att göra en pudel" (Japp, Lena får den).

Bästa manliga biroll
Peter Engman, "När mörkret faller"
David Johnson, "Farväl Falkenberg"
Anders A Rosendahl, "Hemligheten" (en chansning, men vi sätter en slant på Anders)

Bästa manuskript
Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel, "Farväl Falkenberg" (kan nog bli Falkenberg här)
Ylva Gustavsson och Hans Renhäll, "Förortsungar",
Anders Nilsson, "När mörkret faller"

Bästa foto
Crille Forsberg, "Om Gud vill"
Peter Gerdehag, "Hästmannen"
Linus Sandgren, "Storm" (Linus borde får den och Storm borde ha fått fler nomineringar).

Bästa utländska film
"Att återvända"
"Babel" (Heja, Babel)
"De andras liv"

En Norén-noir

The Box åkte på i lördags. Har alltid gillat Theresa Russel och James Russo som spelade huvudrollerna och de skötte sig utmärkt och bidrog till att det hela utvecklades till en riktigt underhållande lågbudgetthriller. Med ovanligt mycket känslor och relationer inbakade mellan likdumpningarna och skottlossningarna. Russel är för övrigt med i flera av mina favoritfilmer. En av dem, Bad Timing från 1980, tycks det bara vara jag som har sett. Är helt omöjlig att köpa eller hyra, men har faktiskt visats på TV3 ett par gånger. En smart berättad, svart kärlekshistoria av Nicholas Roeg (som Theresa Russel för övrigt har varit gift med). Vad hände med honom förresten? Förmodligen knäckt efter skilsmässan.

Gott nytt år

Jag vet. Skandaldåligt med uppdateringar den senaste tiden. Men jag kan bara skylla på julskinkan, tomten och nyårsbubblet. På tal om bubbel, så var det middag hos F på nyårsafton. Ungarna låg kvar och C och jag åkte hem vid tvåtiden. Vi var toktrötta, men av någon anledning ville vi se en film och dricka te (ja, faktiskt). Ett recensionsexemplar av Feed åkte in i spelaren - och det var ju ingen bra idé. Märkligare film får man leta efter. I ärlighetens namn såg vi bara någon minut, för sen skriker C: "Va äckligt. Stäng av. Det här är ingen bra inledning på nya året". Jag kunde bara hålla med. Det blev Walk The Line istället. Ett betydligt bättre val. Fortfarande en grymt bra film, så jag förmodar att den nu ska göra 2007 till ett grymt bra år. Skål på det.