Fest

Söndagsmilen

Hollywoodmalin

Det är ju en filmblogg det här. Det har åtminstone varit det, så jag ska försöka skärpa mig och klämma in lite sånt också. Noterade till exempel att vi har fått en ny svensk filmstjärna. Malin Åkerman var namnet och hon spelar huvudrollen, tillsammans med Ben Stiller, i Farrelly-brödernas nya komedi - The Heartbreak Kid. Svensk premiär den 9 november.

Timbalands taktiska trumsväng

De senaste åren har det dykt upp allt fler danslåtar med många och tokhöga trummor. Som ex-trummis är man ju lite yrkesskadad, men jag gillar verkligen den utvecklingen. Justin Timberlake, Nelly Furtado och Rihanna är bara några av de som har anammat den trenden. Och trendskaparen vi ska hylla för detta är naturligtvis Timbaland. Hatten av för honom. Vilket geni. Tror dock inte att han har något med Lil Mamas Lip Gloss att göra, men det är en låt helt i min smak. Det svänger, det går att dansa till och det är BARA trummor och sång. Briljant. Tack Timbaland.

Familjefrid

Det råder ett idrottsligt lugn över det Skagerlindska hemmet. C är glad för att AIK slog Hammarby med 2-1 (och ja, det är alltid kul när Bajen får stryk). Jag kan glädja mig åt vinst över Helsingborg med 4-1 och en ny Allsvensk förstaplacering för Djurgården Fotboll.

Vilse i pannkakan

Det är inte så mycket film i mitt liv just nu. Tyvärr. Nya uppdragsgivare har istället fört in typhus och mekaniska ställdon i mitt arbetsliv. Det blir lätt så när arvodesnivåerna för nöjesjournalistik inte har höjts sedan 1987. Men jag får ju fortfarande de där inbjudningarna till pressvisningarna, filmdagarna och pressmeddelandena för dvd-releaser. I dag fick jag en inbjudan som jag läste med skräckblandad förtjusning. Folkets Bio (så klart)ska släppa Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan på dvd och pressen välkomnades till en pannkaksträff - inklusive pannkaksätning och ett samtal mellan Staffan Westerberg och Ronny Svensson. Det lät kul, samtidigt som jag innerst inne vet att jag var en av dessa barn som hade svårt att se Storpotätens härjningar i den där geggiga pannkaksstaden när serien visades på bästa barntevetid på 70-talet. Dagens småkids är ju i och för sig hårdtränande efter att ha laddat ner och tittat på Saw, Hostel och The Ring. Men Westerbergs psykterror är svårslagen.

Sting har blivit ödmjuk

Jag har sett Police varje gång de har varit i Sverige och konserten i onsdags var tveklöst den bästa. Har även sett Sting live, men då var det svårt att hålla sig vaken. Torkad målarfärg är roligare. Stickan må skriva hits och sjunga som en gud, men utan Stewart Copeland och Andy Summers är han ingenting i mina öron. Och faktum är att han själv har insett sin begränsning. I Globen var han nämligen uppenbart stolt över sina bandmedlemmar, presenterade dem flera gånger och gav dem stort musikaliskt utrymme. Det gjorde att dagens version av Police blev mycket bättre årgång än den från mitten på 80-talet. Det enda negativa var att några av låtarana framfördes i nya versioner, att många dessutom gick alldeles för sakta och att Copeland och Summers slutat att bakgrundssjunga - trots att båda hade utrustats med mickar.

Police

Tyko Mattsson

The Police

Broder Tuck

Skön helg med usla filmer

Helgen bjöd på flera filmbesvikelser. Hade svårt att hålla mig vaken när jag såg Natt på museum med ungarna i fredags. Värre blev det lite senare, då jag och C skulle titta på Beck 21 - Den japanska shungamålningen. Jisses, vilket skräp. I lördags var det kräftskiva hos storasyster, men jag hann ändå se slutet på alltid lika fantastiska Barry Lyndon. Såg även Gerry någonstans, sent på lördagkvällen. Vilken besvikelse. Gus van Sant måste ha fått ett långt och utdraget hjärnsläpp när han gjorde den. Kan någon förklara varför denna film överhuvudtaget kunnat blivit till? Desto bättre blev det på söndag kväll, då Sopranos drog igång igen med ett riktigt bra avsnitt.
Och så i dag kändes allt så bra tills Kalmar slog Djurgårn med 1-3. Hemma på Stadion. Va fan hände?

Nikki klockan sex

Han är inte bara ett musikaliskt geni. Nikki Sixx är snarare ett geni i största allmänhet. Förutom att han ligger bakom stora delar av Mötley Crüe-konceptet, har han skrivit låtar åt andra band (bland annat Saliva), turnerat och lirat in en utmärkt platta med Brides of Destruction samt skapat en egen klädkollektion (Royal Underground) tillsammans med Kelly Gray. I september kommer hans självbiografiska bok Heroine Diaries och samtidigt släpps ett soundtrack - till boken - med hans nya band Sixx AM. Första singeln - Life is Beautiful - är inte helt oväntat kanon. Bara så ni vet.

Nostalgisk återträff

I torsdags var vännen Jögge på besök. Sidekick från rockklubbstiden samt sångare i Maeday som jag spelade trummor i, för sisådär 100 år sedan. Jögge bor numera i Kalifornien och hade inte besökt sitt gamla hemland på 15 år. Men han var sig lik, ja bortsett från att han hade mer hår då. Vi grillade och drack öl och tittade på en gammal konsertinspelning med Maeday från Cityhallen. På video.

Tillbaka

Jag vet att jag har varit urusel på att skriva, men nu ska det bli skärpning. Jag är tillbaka i god form, efter fyra regniga månader.
Vi värmer upp med en skön julhälsning från David Hasselhof. Vet inte varför, men det känns som en passande bild för att illustrera denna nystart.

Replikfestival

Älskar listor. Och Premiere är ruskigt bra på att lista. I och för sig har ju det mesta redan värderats och graderats, men genomtänkt listporr har ändå alltid högt underhållningsvärde. Kolla till exempel in Premieres 100 bästa filmrepliker till exempel. De första 50 ligger ute nu, resten följer nästa vecka.
Hittade en riktig klassiker på plats 17:
"Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine."

— Rick Blaine (Humphrey Bogart) i Casablanca (1942).

Min favorit? Det är lätt:

"I know what you're thinking...
Did he fire six shots or only five?
But being this is a .44 magnum,
and will blow your head clean
off, you've got to ask yourself a
question: Do I feel lucky?
Well, do ya punk? ..."

— "Dirty" Harry Callahan (Clint Eastwood) i Dirty Harry (1971).

Maffiaboss med flummig bikerbrud

Min kära fru tipsade mig om denna Classic Movie Test. Man ska ska svara på lite frågor och så får du fram ett resultat på vilken film du är. Hon blev Easy Rider, vilket inte stämmer så bra. Jag blev Gudfadern, vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka.

Redan sommartablå?

Tror tevebolagen att svenska folket redan har tagit sommarledigt? Jag fick åtminstone det intrycket då jag kikade i kvällens tablå. Det var bara gamla, redan repriserade filmer, som Hundtricket och Tomorrow never dies. En K-special om Eric Ericson (också i repris) i tvåan, Medicinmannen (för tredje gången va?) i fyran och bara skåpmat så långt ögonen räckte. Ettan kontrade med att samla ihop några avdankade schlagerstjärnor för att tvinga dem att se på de andra ländernas bidrag till Eurovision song contest - i en hel timme.
Jag tackar Gud (och mina uppdragsgivare) för min dvd-spelare och för den hög av filmer jag ännu inte ha hunnit se.
För övrigt vill jag rekommendera Benke Ohlssons lysande På stan-krönika om hur man INTE ska bete sig när man köper nya hemteknikprylar.

För litet land för två filmmagasin

Jag skrev en del grejer för Allt om DVD för några år sedan. En ganska okey tidning, som ägdes av MKF som sedan köpte upp Stardust. Nu har Mediaprovider, som i sin tur verkar äga MKF och därmed Stardust, köpt den enda konkurrenten på filmtidningssidan - Ingmar. Vilket innebär att vi återigen har filmtidningsmonopol i landet. Nu finns det bara Stardust att välja på och personligen har jag inget emot det. Ingmar var en rätt trist tidning. Samtidigt är inte Stardust något vettigt alternativ heller. Varje gång jag har köpt den, så känns allt så inaktuellt. Det mesta har man redan läst på nätet eller i amerikanska filmtidningar. Kanske blir det bättre nu. Men jag har svårt att tro det.

Pingviner, påskägg och poliser

På långfredagen tänkte jag se Pingvinresan med familjens två yngsta. Det gick så där. Trots att vi hade bullat upp med fredagsmys och höga förväntningar, så tröttnade dem redan vi förtexterna. Sjuåringen hade hoppats på en tecknad film och den påsklovslediga elvaåringen ville inte se någon lärande faktafilm, som hon tydligen förknippade starkt med skolundervisningen. Så det blev Så ska det låta istället.
Därefter rullade helgen vidare med påskäggsletning, släktmiddagar och värmande brasa på landet.
Tevehöjdpunkten, hittills, är det sista (?) avsnittet av I mördarens spår. En fantastiskt bra kriminalserie med en briljant Helen Mirren som Jane Tennison. Läs Johan Cronemans kloka och välskrivna tevekrönika om Tennison på dn.se. Och missa inte den sista delen i kväll 22.00.

He'll Kill for You: Tony Soprano in '08!

Till min stora glädje läste jag just att en ny omgång med Sopranos-avsnitt ska börja visas i USA på söndag. Extra kul, eftersom jag hade hört att den senaste omgången som visades i Sverige i höstas var den absolut sista. Har dock ingen aning om när den börjar visas här hemma.
Vi har ju för övrigt fått se och höra det svenska svaret på Tony Soprana - i Ordförande Persson. Taskig jämförelse, men tyvärr skrämmande sant ibland. Hollywood Reporter är inne på lite samma sak. De anser nämligen att Tony skulle bli en förträfflig president. Tja, det kan ju knappast bli sämre än vad det är i alla fall.